Tänkte bara berätta att jag idag fick reda på att min korsbandsoperation blir av den 11 januari. Det är snart, sjukt snart. Och det här låter dumt men fy fan va jag grät. Jag vet inte om det var tårar av glädje eller oro eller sorg. Det är otroligt känsligt för mig, jag oroar mig varje dag för mitt knä, jag tänkter varje dag på vad jag förlorade den 1 februari när jag skadade mig. Jag minns precis vad som hände och jag minns precis vad jag tänkte. Först tänkte jag fan nu missar jag slutet av matchen, sen tänkte jag fan nu kommer jag inte kunna spela på länge sen tänkte jag fan va ont det gör. Men jag fattade inte hur jävla länge jag skulle vara borta. Jag minns hur ont jag hade när jag vaknade på morgonen dagen efter och knappt kunde röra mig ur fläcken och ville åka tillbaka till sjukhuset.

Jag var på en träning i förra veckan och jag fick tårar i ögonen och ville bara springa ut och gråta för jag levde volleyboll och att se en träning från sidan är så sjukt jobbigt, när jag inte är där kan jag låtsas att de andra inte fortsätter utan mig, att ingen spelar. Jag vill bara spela. Det är skönt att jag ska operera så snart men det är ett halvår rehab, jag spelar igen i början av nästa säsong. Det är en evighet tills dess. Men jag antar att huvudsaken är att jag ska spela igen över huvudtaget.